annikadahlgren

Tänkte skriva om hur allt gick till under min graviditet med Linnea!

jag plussade ju på stickan hemma 4 gånger;P sen bokade jag tid hos barnmorskan här i Krokom. allt var frid och fröjd tills runt vecka 8 då jag började må illa, jag kräktes ut allt jag stoppade i munnen och klarade inte av att behålla vätska ens, så jag var liggandes där ett tag. i vecka 10 så spydde jag tillslut blod och fick då åka in på akuten, när jag kom dit så ville dom göra ett ultraljud för att se om allt var okej med lillgrisen i magen. Jag kommer ihåg att jag fick lägga mig ner på en brits och hade världens panik då jag inte visste om hon var okej där inne. dom la på ultraljuds grejen på magen och man såg ingenting, jag fick panik men dom förklarade att det var pga att jag var så uttorkad och inte hade nått kis i kissblåsan så det gick inte att göra ett sånt ultraljud utan vi var tvungen att göra ett gynekologiskt ultraljud, shit tänkte jag som inte ens var till gynekologen förr! Robin var inte med mig då han jobbade och for från jobbet i världens fart då jag ringde, så han stod med polisen och hade blivit tagen för fortkörning;P men min mamma som hade skjutsat in mig var där med mig och fick se min lilla flicka med mig för första gången! det var helt otroligt, det syntes så väl att det var ett litet barn där inne, jag trodde att vid den veckan skulle inget synas men där låg världens finaste bebis och rörde sig. dom kollade hjärtat och sa att allt såg bra ut. jag pustade ut och kom ihåg att jag kände mig så otroligt lycklig över att hon var okej.

jag fick dropp och sen fick jag mediciner som skulle hjälp mot illamåendet.

dom sa att det skulle försvinna runt vecka 12. vecka 12 kom och gick och jag började gå ner i vikt.

dom berättade att jag hade hyperemesis, kraftigt graviditets illamående, jag fick mediciner och dropp hit och dit.

sen fick jag en stund då jag spydde lite mindre och mådde lite bättre, sen blev det sämre igen och sen hände en olycka där två av våra närmsta vänner dog, linneas gudfar var en av dom. då dog allt kändes det som. allt bara stannade och vi låg bara i sängen hos robins mamma och grät. vi kunde inte vara hemma. hela den tiden är som en dimma, jag minns bara att Linnea slutade sparka, det gick flera dagar och tillslut var jag säker på att hon vara död hon med. jag orkade inte åka in och kolla, vill inte veta att vi mist ännu en. Robin övertalade mig tillslut och vi åkte till våran barnmorska för att kolla. hon hörde hjärtljud direkt, vi grät och hon förklarade att bebisen kunde känna stressen även om jag kämpat så hårt med att inte vara ledsen. jag trodde att om jag grät och släppte ut allt så skulle jag göra bebisen så rädd att jag skulle få missfall, alla hade ju vart så oroliga och sagt att jag inte skulle få panik för då kunde barnet bli stressat. när vi först fick reda på att olyckan hänt så skrek jag bara rätt ut, jag stod i sängen och fick panik, blodet sprutade ur näsan på mig och Robin och jag bara höll i varandra för att lugna bebisen. hon pratade med mig och robin länge och tröstade och lugnade oss med att bebisen mådde bra. tiden gick och det var tungt mycket. jag var på sjukhuset konstant och fick dropp och där var alla elaka och fruktansvärda, jag hade sån ångest varje gång vi skulle dit. vi fick höra det ena med det andra. vissa ville inte sätta droppet, en läkare krävde att jag skulle gå till psyk om jag skulle ha mer dopp. hon trodde att allt berodde på min gamla ätstörning, jag kommer ihåg att jag blev så otroligt ledsen, att dom ens kunde göra så.

 

mycket strul i alla fall men sen började det närma sig, dom såg att hon var liten så vi fick åka och göra ett tillväxtultraljud, där såg dom att hon verkade må bra och att hon nog bara var liten till växten. dom kollade hur öppen jag var 2 månader innan, jag var redan då 2cm öppen och dom sa att dom trodde att hon skulle komma vilken dag som helst. dagarna gick och ingen bebis kom. jag hade börjat få dåliga blodvärden och dom kollade mig då och då. sen kom datumet då hon skulle komma, och inget hände. efter en vecka över tiden så bad jag dom kolla mig då jag hört att man ska kollas varannan dag när man gått så mycket över tiden. vi bokade en tid och jag for dit, dom hade inte skrivit upp tiden utan missat det sa dom så jag fick lämna urinprov och sen åka hem igen. jag åkte hem och min bästa vän kom på besök. då ringde dom från sjukhuset och sa att jag börjat läkt ännu mera protein så dom ville att jag skulle komma in. jag bad Ida att skjutsa mig då jag inte har något körkort. när vi kom in så gjorde dom ett ultraljud och såg att det nästan inte fanns nått fostervatten kvar. och jag hade början till havandeskapsförgiftning. dom började prata om imorgon, idag på onsdag ja dom bra pratade och jag fattade ingenting, tillslut frågade Ida om jag skulle föda imorgon och ja svarade dom. dom bokade in mig på morgonen och berättade att dom skulle ta hinnorna och sätta ett hormondropp som skulle göra så att förlossningen skulle sätta igång. dom gjorde även en hinnsvepning när jag var där så att förlossningen förhoppningsvis skulle sättas igång men det gjorde den inte. vi fick åka hem igen och jag ringde Robin och berättade att vi skulle föda barn dagen därpå. jag var så chockad och fattade inte riktigt vad som hänt så jag och Ida åkte hem och satt och pratade och skrattade som vanligt. sen ringde dom åter igen från sjukhuset, mina blodvärden hade blivit ännu sämre så nu ville om inte riskera något utan bad mig att komma dit redan den kvällen för att sova där ifall lägen skulle försämras. jag fattade nog inte riktigt vad som hände så jag va inte så nervös, för än på kvällen när jag låg där på sjukhuset och fattade att imorgon då skulle jag föda barn!

 

oj så långt det blev. förlossningen får jag ta i ett annat inlägg!

 

nu ska jag sova lite innan Lilleman vaknar och vill ha mat!

 

/Annika