annikadahlgren

Jag tänkte skriva mina förlossnings historier någon dag, kul att ha kvar sen och även ett sätt för mig att föröka bearbeta det som hände. jag har väldigt svårt att prata om sånt som är jobbigt, jag har inte fått någon riktig stöttning av någon heller under mina graviditeter, utom Robin. jag är väldigt bitter över det än, det märker jag ibland när andra klagar på sina graviditeter eller när jag ser att gamla vänner stöttar andra men aldrig var där för mig, när jag ser folk jag inte känner som berättar hur pushade dom blev av sina vänner och familjer, sånt känns i hjärtat, för jag vet att jag är otroligt avundsjuk på allt det. jag var väldigt ensam under mina graviditeter, jag ville inte klaga, ville inte be om hjälp, men jag ville ha stöttning, och det fick jag näst intill aldrig. när Joel föddes hände det mycket (som jag tänkte ta när jag klarar av att skriva om det) och det har jag fått försöka bearbeta själv, konstigt nog så har ingen av mina vänner frågat mig om allt som hände, försökt pratat med mig om det eller ringt och stöttat under tiden. allt det är liksom glömt och jag kan inte släppa det. jag har aldrig vart så rädd och jag har aldrig känt mig så ensam.

 

det är en sak jag lärt mig sen jag blev mamma. att vännerna försvinner, man har bara ett fåtal kvar och dom har oftast ingen förståelse för hur allt är, hur man kan må eller nått sådant. man är väldigt själv, det är bara att kliva upp och ge sig fan på att man klarar det själv. sen finns det ju guldkorn, de som kramat om en när dom sett att det är något som är på tok fast man inte sagt något.

det är ju inte så många som vet vad som hände eller hur nära jag var att dö. kanske eftersom jag inte taggade mig själv på sjukhuset på facebook och skrev ut allt och hur synd det var om mig!;) men de som vist va ju dom man trodde skulle finnas där. man blir rätt ensam när man som ung skaffar barn. vänner som man haft försvinner rätt fort, men de vänner som betyder är konstigt nog mest de vänner man träffat under graviditeterna och efter, och det är väl dom som faktiskt räknas och det vet jag, men jag kan ändå inte låta bli att innerst inne ändå vara så ledsen och känna mig så sviken och bitter, men det får jag jobba på.

 

nej men nu,jag låter som världens bitterfitta så nu släppar jag det här för ikväll! nu kryper jag ner i sängen bredvid karln min och försöker somna innan Lilleman vaknar och ska äta!

 

/Annika