annikadahlgren

Båda barnen sover äntligen och jag har lagt mig tillrätta i sängen och karln kom just hem från gymmet så nu blir det tv mys tills jag somnar och sen blir det till att försöka sova så mycket som det bara går innan Joel vaknar!

han tog sin spruta idag och har vart jätteledsen och hängig efteråt:( men han grinade bara till snabbt när dom tog sprutan och sen blev han knäpptyst så det var otroligt skönt! sen har han inte sovit många minuter under hela dagen så han har vart väldigt ledsen under hela eftermiddagen, mammas goa kille:( <3

Linnea har inte fått sin spruta än! och läkarbesöket åt båda barnen blev inställt ännu en gång! jag blir galen på sjukvården här omkring!!

 

Imorgon ska Linnea vara med sin moster och mormor några timmar, jag ska tatuera mig så hon kan inte vara där i flera timmar och behöva sitta still! jag har haft en klump i magen i flera dagar för att jag ska lämna henne! hon har bara haft barnvakt när jag födde Joel och några timmar dagarna efter Joel kom eftersom det blev så mycket som hände så hon kunde inte vara där. förutom de gångerna så har jag och lilltjejen suttit ihop! hennes pappa har haft henne en gång ensam men annars så har vi vart tillsammans så det känns fruktansvärt när hon inte är nära:/ men jag vet ju att hon kommer ha otroligt roligt men det gör ont ändå=/ Joel följer med mig eftersom att han är så liten och kan sitta still så han får sitta med Robin och titta på medan jag blir färdig:) 

 

Robin har fått jobb nu, i Norge:( men det finns inte så mycket att göra åt det eftersom det inte finns några jobb här hemma:/ så han åker på söndag och kommer hem fredagkvällar. känns inte kul alls och jag saknar honom redan, vi har sovit isär ett fåtal gånger under alla dessa år så det kommer vara extremt jobbigt att vara utan honom (ja jag har separtionsångest från min familj) men som sagt, han måste ju! bara att göra det bästa av saken!

 

Min älskade Bella kommer hem snart i alla fall, så då får jag gosa med henne medan karln är borta! <3

 

 

Ja annars då? vi har vart iväg och lekt och grillat med Tony och sandra och barnen, och sen har vi vart och lunchat med Lisa och Anders och barnen! så vi har haft mysigt:)

 

sen har min älskade syster kommit hem också, hon blir hemma en vecka och det är både jag och Linnea väldigt lyckliga över:)

 

nej men nu blir det sova!

 

 

/Annika

 

 

nu sover båda barnen igen och jag ligger även jag i sängen och ska sova snart, Joel är lite halvvaken så jag måste hålla mig vaken tills jag hör att han kommit in i sömnen igen, vill inte hinna somna för att vakna efter två minuter och vara ännu tröttare.

 

jag och barnen är ensamma hemma om dagarna då Robin letar jobb för fullt. Så här hemma är det ful fart konstant! Idag kom alex och barnen och var med oss, underbara människa! har sån tur som har dig fröken! förstår inte hur du kan se precis hur jag mår även när jag försöker dölja det som bäst!!

Var så skönt med sällskap och helst när mitt fina sällskap fixar kaffe åt oss och fika åt barnen också! <3

 

Linnea växer för varje dag som går! hon härmar allt jag säger och pratar kontant nu!

 

Jag har även bytt nattningen på henne! Robin ska på jobbintervju i Norge på torsdag och får han det jobbet så blir jag ensam med barnen ju, och därför måste jag försöka och fixa så att allt går ihop, två barn, en mamma!

 

Förut har jag lagt Linnea, gett henne välling och sen sagt god natt och sen suttit i hennes rum tills hon somnat. men det blir lite tjorvigt om jag blir själv eftersom jag inte kan sitta där inne med Joel och försöka vara tyst och mina barn ligger ju som sagt aldrig själv så jag måste ju ha honom med mig. så nu ger jag vällingen och säger god natt och sen går jag ut ur rummet. hon har försökt med allt för att jag ska komma och lyfta upp henne, kastar napp och snutte, ställer sig upp och hoppar, ropar på mig, säger att mamma och pappa är bäst, att vi är söt, att farbror och moster är söta, att hon älskar mig, ja allt! men jag har ändå vunnit tillslut, gjort detta i tre nätter och hon fattar nog snart galoppen så pass bra att jag slipper gå in dit flera gånger innan hon äntligen ger sig! hon är så duktig min lilla tjej<3 

 

 

/Annika

 

 

 

 

 

hej! mycket händer, och väldigt lite händer på samma gång. Joel är sjuk och har ont i magen så det finns väldigt lite tid till något annat än att bära på honom. jag förstår inte hur folk får barn som kan ligga själva, mina barn har vägrat, dom ligger själv i en minut max liksom! dessutom sover dom ju inte heller så jag är lite galen på hu andra får så lugna och trötta barn!! Linnea slutade sova på dagen när hon var ett och hon har just slutat äta på nätterna så nu går man bara in till henne två-tre gånger och stoppar in nappen och tröstar när hon vaknar och är rädd så det är ju underbart skönt:) Joel tar små korta powernaps på dagarna, det har hänt en eller två gånger att han sovit en timme i streck men det är sällan, sen vaknar han ca 2-3 gånger om natten och vill äta. tyvärr så är han dålig just nu och då sover han korta pass på 30 min på natten innan han vaknar och gråter hysteriskt, så jag sitter numera på min pilatesboll och skumpar honom genom hela nätterna, lillegrisen<3

 

nu ska jag skumpa och gumpa!

 

/Annika

Tänkte skriva om hur allt gick till under min graviditet med Linnea!

jag plussade ju på stickan hemma 4 gånger;P sen bokade jag tid hos barnmorskan här i Krokom. allt var frid och fröjd tills runt vecka 8 då jag började må illa, jag kräktes ut allt jag stoppade i munnen och klarade inte av att behålla vätska ens, så jag var liggandes där ett tag. i vecka 10 så spydde jag tillslut blod och fick då åka in på akuten, när jag kom dit så ville dom göra ett ultraljud för att se om allt var okej med lillgrisen i magen. Jag kommer ihåg att jag fick lägga mig ner på en brits och hade världens panik då jag inte visste om hon var okej där inne. dom la på ultraljuds grejen på magen och man såg ingenting, jag fick panik men dom förklarade att det var pga att jag var så uttorkad och inte hade nått kis i kissblåsan så det gick inte att göra ett sånt ultraljud utan vi var tvungen att göra ett gynekologiskt ultraljud, shit tänkte jag som inte ens var till gynekologen förr! Robin var inte med mig då han jobbade och for från jobbet i världens fart då jag ringde, så han stod med polisen och hade blivit tagen för fortkörning;P men min mamma som hade skjutsat in mig var där med mig och fick se min lilla flicka med mig för första gången! det var helt otroligt, det syntes så väl att det var ett litet barn där inne, jag trodde att vid den veckan skulle inget synas men där låg världens finaste bebis och rörde sig. dom kollade hjärtat och sa att allt såg bra ut. jag pustade ut och kom ihåg att jag kände mig så otroligt lycklig över att hon var okej.

jag fick dropp och sen fick jag mediciner som skulle hjälp mot illamåendet.

dom sa att det skulle försvinna runt vecka 12. vecka 12 kom och gick och jag började gå ner i vikt.

dom berättade att jag hade hyperemesis, kraftigt graviditets illamående, jag fick mediciner och dropp hit och dit.

sen fick jag en stund då jag spydde lite mindre och mådde lite bättre, sen blev det sämre igen och sen hände en olycka där två av våra närmsta vänner dog, linneas gudfar var en av dom. då dog allt kändes det som. allt bara stannade och vi låg bara i sängen hos robins mamma och grät. vi kunde inte vara hemma. hela den tiden är som en dimma, jag minns bara att Linnea slutade sparka, det gick flera dagar och tillslut var jag säker på att hon vara död hon med. jag orkade inte åka in och kolla, vill inte veta att vi mist ännu en. Robin övertalade mig tillslut och vi åkte till våran barnmorska för att kolla. hon hörde hjärtljud direkt, vi grät och hon förklarade att bebisen kunde känna stressen även om jag kämpat så hårt med att inte vara ledsen. jag trodde att om jag grät och släppte ut allt så skulle jag göra bebisen så rädd att jag skulle få missfall, alla hade ju vart så oroliga och sagt att jag inte skulle få panik för då kunde barnet bli stressat. när vi först fick reda på att olyckan hänt så skrek jag bara rätt ut, jag stod i sängen och fick panik, blodet sprutade ur näsan på mig och Robin och jag bara höll i varandra för att lugna bebisen. hon pratade med mig och robin länge och tröstade och lugnade oss med att bebisen mådde bra. tiden gick och det var tungt mycket. jag var på sjukhuset konstant och fick dropp och där var alla elaka och fruktansvärda, jag hade sån ångest varje gång vi skulle dit. vi fick höra det ena med det andra. vissa ville inte sätta droppet, en läkare krävde att jag skulle gå till psyk om jag skulle ha mer dopp. hon trodde att allt berodde på min gamla ätstörning, jag kommer ihåg att jag blev så otroligt ledsen, att dom ens kunde göra så.

 

mycket strul i alla fall men sen började det närma sig, dom såg att hon var liten så vi fick åka och göra ett tillväxtultraljud, där såg dom att hon verkade må bra och att hon nog bara var liten till växten. dom kollade hur öppen jag var 2 månader innan, jag var redan då 2cm öppen och dom sa att dom trodde att hon skulle komma vilken dag som helst. dagarna gick och ingen bebis kom. jag hade börjat få dåliga blodvärden och dom kollade mig då och då. sen kom datumet då hon skulle komma, och inget hände. efter en vecka över tiden så bad jag dom kolla mig då jag hört att man ska kollas varannan dag när man gått så mycket över tiden. vi bokade en tid och jag for dit, dom hade inte skrivit upp tiden utan missat det sa dom så jag fick lämna urinprov och sen åka hem igen. jag åkte hem och min bästa vän kom på besök. då ringde dom från sjukhuset och sa att jag börjat läkt ännu mera protein så dom ville att jag skulle komma in. jag bad Ida att skjutsa mig då jag inte har något körkort. när vi kom in så gjorde dom ett ultraljud och såg att det nästan inte fanns nått fostervatten kvar. och jag hade början till havandeskapsförgiftning. dom började prata om imorgon, idag på onsdag ja dom bra pratade och jag fattade ingenting, tillslut frågade Ida om jag skulle föda imorgon och ja svarade dom. dom bokade in mig på morgonen och berättade att dom skulle ta hinnorna och sätta ett hormondropp som skulle göra så att förlossningen skulle sätta igång. dom gjorde även en hinnsvepning när jag var där så att förlossningen förhoppningsvis skulle sättas igång men det gjorde den inte. vi fick åka hem igen och jag ringde Robin och berättade att vi skulle föda barn dagen därpå. jag var så chockad och fattade inte riktigt vad som hänt så jag och Ida åkte hem och satt och pratade och skrattade som vanligt. sen ringde dom åter igen från sjukhuset, mina blodvärden hade blivit ännu sämre så nu ville om inte riskera något utan bad mig att komma dit redan den kvällen för att sova där ifall lägen skulle försämras. jag fattade nog inte riktigt vad som hände så jag va inte så nervös, för än på kvällen när jag låg där på sjukhuset och fattade att imorgon då skulle jag föda barn!

 

oj så långt det blev. förlossningen får jag ta i ett annat inlägg!

 

nu ska jag sova lite innan Lilleman vaknar och vill ha mat!

 

/Annika

 

 

 

 

 

Nu är äntligen båda barnen nattade och sovandes, inte helt fel! :)

Linnea sover i sitt rum alldeles ensam, mammas stora tjej! och Lilleman sover i sin spjälsäng i vårat rum eftersom han fortfarande ska ha mat på nätterna! Linnea har just slutat att äta på nätterna, ja jag vet det tog en evighet!! men nekade man henne mat s skrek hon tills hon spydde, så det var rätt svårt att få henne att sluta, men när hon väl var redo så behövdes bara några nätters vaggande, sjungande och klappande för att äntligen få henne att sluta äta på nätterna:) det är så skönt att slippa kliva upp och mata även henne på nätterna! nu får lillkillen gärna sluta han med;P

jag förstår inte hur visa kan få barn som sover nätterna igenom, hur gör man liksom? lär mig!!!!!

 

nu får vi lite besök av Tomas så nu ska jag tassa ut ur sovrummet i hopp om att få ta en kopp te utan att Joel vaknar!

 

/Annika

Jag tänkte skriva mina förlossnings historier någon dag, kul att ha kvar sen och även ett sätt för mig att föröka bearbeta det som hände. jag har väldigt svårt att prata om sånt som är jobbigt, jag har inte fått någon riktig stöttning av någon heller under mina graviditeter, utom Robin. jag är väldigt bitter över det än, det märker jag ibland när andra klagar på sina graviditeter eller när jag ser att gamla vänner stöttar andra men aldrig var där för mig, när jag ser folk jag inte känner som berättar hur pushade dom blev av sina vänner och familjer, sånt känns i hjärtat, för jag vet att jag är otroligt avundsjuk på allt det. jag var väldigt ensam under mina graviditeter, jag ville inte klaga, ville inte be om hjälp, men jag ville ha stöttning, och det fick jag näst intill aldrig. när Joel föddes hände det mycket (som jag tänkte ta när jag klarar av att skriva om det) och det har jag fått försöka bearbeta själv, konstigt nog så har ingen av mina vänner frågat mig om allt som hände, försökt pratat med mig om det eller ringt och stöttat under tiden. allt det är liksom glömt och jag kan inte släppa det. jag har aldrig vart så rädd och jag har aldrig känt mig så ensam.

 

det är en sak jag lärt mig sen jag blev mamma. att vännerna försvinner, man har bara ett fåtal kvar och dom har oftast ingen förståelse för hur allt är, hur man kan må eller nått sådant. man är väldigt själv, det är bara att kliva upp och ge sig fan på att man klarar det själv. sen finns det ju guldkorn, de som kramat om en när dom sett att det är något som är på tok fast man inte sagt något.

det är ju inte så många som vet vad som hände eller hur nära jag var att dö. kanske eftersom jag inte taggade mig själv på sjukhuset på facebook och skrev ut allt och hur synd det var om mig!;) men de som vist va ju dom man trodde skulle finnas där. man blir rätt ensam när man som ung skaffar barn. vänner som man haft försvinner rätt fort, men de vänner som betyder är konstigt nog mest de vänner man träffat under graviditeterna och efter, och det är väl dom som faktiskt räknas och det vet jag, men jag kan ändå inte låta bli att innerst inne ändå vara så ledsen och känna mig så sviken och bitter, men det får jag jobba på.

 

nej men nu,jag låter som världens bitterfitta så nu släppar jag det här för ikväll! nu kryper jag ner i sängen bredvid karln min och försöker somna innan Lilleman vaknar och ska äta!

 

/Annika

Jag kan inte förstå hur fort tiden går! Min dotter är snart 2 år (20 månader nu) och det känns som det var igår som jag plussade på stickan med henne.

 

jag minns den dagen så väl, jag hade inte fått min mens och vi bestämde oss för att göra ett graviditetstest, jag var så säker på att det var negativt, jag hade inga som helst känningar av att vara gravid så jag kisade på stickan och gick ut från toan. jag och Robin gick in 3 minuter efter för att kolla att det verkligen var negativt och där på den lilla röda stickan fanns två streck! jag kommer ihåg att vi bara gapade, och sen sa vi att det måste vara fel, jag kissade på en sticka till, och den visade även den två underbara streck!

jag kunde knappt tro att det var sant så vi for i vild panik in till stan, kom en liten bit innan båda lysena på bilen gav upp, så vi for hem, lånade Tobbes (barnens farbror) bil. in igen for på coop och handlade ett till test och sen for vi på Mcdonalds jag gick och kissade på stickan och Robin tog en hamburgare (ja ni kommer märka att detta är ett återkommande fenomen när det gäller Robin) det visade även det positivt. jag kommer ihåg hur jag log när jag stod där på den skitiga toaletten och jag kunde fortfarande inte fatta att det verkligen hade blivit sant, det jag alltid drömt om, att få bli mamma!

jag ringde min bästa vän på kvällen och berättade att hon skulle bli gudmor, jag var så fruktansvärt lycklig, jag kunde inte stå still en sekund!

Dagen efter gjorde jag ännu ett test (haha jag vet, det räcker med test nu) och även det visade ett underbart plus:)

 

Med Joel så kom det också som en chock! båda barnen är extremt efterlängtade och dom är planerade så det var inte en chock på det viset, men däremot så har jag aldrig känt mig gravid då jag faktiskt vart det. och med Joel så bestämde vi oss en månad för att vi ville ha ett syskon till Linnea, vi pratade om det och tillslut tog jag av mig p-plåstret och när jag då skulle ha min mens så kom den inte. jag tänkte att gud har det verkligen hänt på första försöket liksom! men jag gjorde ett test som visade negativt. jaha tänkte jag, den är väl bara sen då! efter några dagar gjorde jag ett nytt test då mensen fortfarande var försvunnen, men även det var negativt. jag tänkte att den kanske är borta eftersom jag var lite stressad och trött, så jag bestämde tid hos barnmorskan för att kolla vad det var som va på tok. väl där så gjorde vi ännu ett test och när hon visade mig det så sa hon att det inte gick att säga om jag var gravid eller inte, det var väldigt svagt. hon sa att jag skulle ta ett till om någon dag och se om det blev någon skillnad. jag ringde Robin när jag kom ut därifrån och sa att jag trodde att det faktiskt var en liten filur där i magen. jag var så glad men så rädd att det skulle vara negativt. efter någon dag gjorde vi ett nytt test, och det visade positivt, och då visste vi att våran lilla tjej skulle bli storasyster! <3

 

 

dessa två tillfällen har förändrat mitt liv totalt. jag kan inte förklara hur extremt tacksam jag är över mina små hjärtan!

 

/Annika

Tänkte försöka mig på det här med att blogga lite.

jag har vart lite osäker på det här med att blogga om mina barn, vissa bloggar om sitt liv och lämnar barnen utanför bloggen, men det tycker jag är helt omöjligt då mitt liv är mina barn, på riktigt! och jag lägger upp bilder på dom på facebook så då ska väl det här med att blogga lite inte vara så farligt heller. ja vi får se om jag ändrar mig men än så länge så hade det vart roligt att kunna skriva lite om våran vardag och skriva av sig lite om det finns någon tid över!

 

Kanske ska börja att göra en liten presentation!

Jag heter Annika, är 22 år och mamma till de absolut bästa barnen i världen! Linnea är mitt första barn, hon är 20 månader och är den tuffaste lilla brud jag vet! hon är bestämd, har energi som 20 barn och är helt underbar!

Mitt andra barn heter Joel och är 4 månader, han är helt tokig, underbart glad och en riktig charmör:)

Mina barn är hela mitt liv, mitt allt! jag är en hönsmamma på högsta nivån och jag gör vad som helst för mina underverk!

Jag har ju även en sambo (han får vi ju inte glömma:P) han heter Robin och är pappa till båda barnen. han är den snällaste karl jag någonsin träffat, han gör mig glad och jag kan vara mig själv med honom!

vi har även en hund, en fransk bulldogg vid namn StorStina:P hon har ett öga, ingen svans och är nästan helt döv! men hon är väldens snällaste och är helt underbar med barnen:)

 

ja men vi börjar såhär, ska lägga in några inlägg till med presentationer av barnen, historier i våra liv och sen blir det väl mycket vardag! allt sånt som jag vill få ut ur huvudet och allt som jag vill ha kvar och kunna gå tillbaka och läsa om helt enkelt!